Jag är bra ändå
Det här är egentligen exakt samma text som jag publicierat i våran skolblogg tidigare idag. Men jag har ingen ork att skriva ännu ett inlägg så jag kan lika gärna dela med mig av det även här.
Efter en helt bortkastad eftermiddag innehållande sömn och alltför mycket slappande bestämde jag mig för att göra något som jag inte gör alltför ofta. Jag tvingade mig ut för att avverka en löprunda. Detta skriver jag inte för att jag vill att ni ska tycka att jag är duktig, för visst att ta sig ut var duktigt och att faktiskt löpa var också duktigt men egentligen så var det också helt idiotiskt. Jag tillhör nämligen landets pollenallergiker, det vill säga att just nu är det ett rent helvete att befinna sig utomhus.
Men när jag väl hade betstämt mig, ja då var det bara att ta tag i saken och göra det fullt ut.
Idag spelade det verkligen ingen roll om det var med elefantkliv och en skrikande strupe jag skulle ta mig runt mina få kilometer, jag skulle bara ta mig runt. Inte heller var jag den snyggaste i spåret, för vad som fick vara mina träningskläder var inte som vanligt löpartights och en tight tröja utan en lite för stor T-shirt och mycket förstora mjukisbyxor. Det var kanske inte precis snyggt, men väldigt bekvämt. På min väg mötte jag ett flertal stora björkar som var alldeles gröna om topparna. Jag blängde ilsket på dem allihop, som i ett tappert försök att få dem att inse att de inte har något här på jorden att göra.
Jag tog mig inte runt den planerade löparrundan med flygande långa språng som en riktig löpare, i mina öron dunkade det heller någon musik från en snygg iPod, inte log jag eller tyckte att en sekund av allt var härligt. Men vad som tål att tilläggas var att jag tog mig runt, hela vägen. Min väg både här och i livet är kanske inte den finaste, snabbaste eller lättaste. Men den är min och det är det som gör den bra.
För vi bör tillåta oss själva att vara bra ibland, att vara stolta över det som vi åstadkommer även om vägen inte är den lättaste eller om vi kanske inte klarar alla våra hinder fläckfritt. Vi är bra ändå och främst av allt jag känner att jag är bra ändå.
// Jossan
Efter en helt bortkastad eftermiddag innehållande sömn och alltför mycket slappande bestämde jag mig för att göra något som jag inte gör alltför ofta. Jag tvingade mig ut för att avverka en löprunda. Detta skriver jag inte för att jag vill att ni ska tycka att jag är duktig, för visst att ta sig ut var duktigt och att faktiskt löpa var också duktigt men egentligen så var det också helt idiotiskt. Jag tillhör nämligen landets pollenallergiker, det vill säga att just nu är det ett rent helvete att befinna sig utomhus.
Men när jag väl hade betstämt mig, ja då var det bara att ta tag i saken och göra det fullt ut.
Idag spelade det verkligen ingen roll om det var med elefantkliv och en skrikande strupe jag skulle ta mig runt mina få kilometer, jag skulle bara ta mig runt. Inte heller var jag den snyggaste i spåret, för vad som fick vara mina träningskläder var inte som vanligt löpartights och en tight tröja utan en lite för stor T-shirt och mycket förstora mjukisbyxor. Det var kanske inte precis snyggt, men väldigt bekvämt. På min väg mötte jag ett flertal stora björkar som var alldeles gröna om topparna. Jag blängde ilsket på dem allihop, som i ett tappert försök att få dem att inse att de inte har något här på jorden att göra.
Jag tog mig inte runt den planerade löparrundan med flygande långa språng som en riktig löpare, i mina öron dunkade det heller någon musik från en snygg iPod, inte log jag eller tyckte att en sekund av allt var härligt. Men vad som tål att tilläggas var att jag tog mig runt, hela vägen. Min väg både här och i livet är kanske inte den finaste, snabbaste eller lättaste. Men den är min och det är det som gör den bra.
För vi bör tillåta oss själva att vara bra ibland, att vara stolta över det som vi åstadkommer även om vägen inte är den lättaste eller om vi kanske inte klarar alla våra hinder fläckfritt. Vi är bra ändå och främst av allt jag känner att jag är bra ändå.
// Jossan
Kommentarer
Trackback
